Bra om vi får EN polismyndighet

Tålamod och geografikunskaper behövs tydligen i kontakt med polisen.

På E18 strax efter avfarten till Bålsta en mörk fredagkväll passerade jag i motorvägsfart en övergiven bil ståendes på väggrenen, utan utställd varningstriangel och registreringsskylt.

Risken för en mycket otrevlig trafikolycka var uppenbar, tyckte jag, och ringde polisen för att berätta om det övergivna fordonet.

- Polisen Stockholm, sa en trevlig röst, efter bara ett par signaler.

Jag presenterade mig och berättade om den trafikfara jag passerat.
- Är du i Uppsala län eller i Stockholms län, frågade rösten i telefonen.

Jag förklarade att jag inte vet var länsgränsen mellan Uppsala och Stockholms län går och fick beskedet att jag skulle kopplas vidare till Uppsalapolisen.

Ny kopplingston. En till, en till, en till och en till...

Tiden går och ingen svarar. Jag funderar på om jag blivit felkopplad. Ska jag lägga på och ringa igen? Nej, jag väntar lite till orolig för att någon i en kort stund av ouppmärksamhet redan kört in i den stillastående bilen.

Efter drygt tio minuter svarar man på sambandscentralen i Uppsala. Jag gav dem samma information som jag gav den person som kopplat mig vidare.

- Är du i Uppsala län eller i Stockholms län?

- Jag vet inte. Jag har precis passer avfarten till Kungsängen! Bilen jag ringer om står på väggrenen längs motorvägen i riktning mot Stockholm precis efter avfarten till Bålsta.

- Jaha, tack! Vi får titta på det.

Undrar om någon verkligen kom ut till fordonet vid vägkanten den kvällen. Jag hoppas i alla fall att ingen hann bli skadad i väntan på att polisen redde ut vilken sida om länsgränsen bilen stod.

Jag hoppas också att jag inte, i en än mer allvarlig situation, ska behöva ägna tid åt att vänta i telefon eller till frågor för att utröna vilken länspolis som ska rycka ut. Prio ett borde väl vara att undanröja faran. Administrativa spörsmål kan man ägna sig åt efteråt.