Bristande tillgänglighet diskriminering

I ett historiskt perspektiv har människor med funktionsnedsättning ofta varit diskriminerade och utestängda från stora delar av samhället. Synen på funktionshinder var att problemet låg hos individen. Beroendet av andras välvilja begränsade då möjligheterna att utforma ett liv på egna villkor.

Idag tänker flertalet annorlunda. Handikappolitiken tar sin utgångspunkt i alla människors lika värde och tanken om jämlikhet. Funktionhinder är inte något som har sitt ursprung hos den enskilde utan uppkommer i samspelet mellan det samhälle vi skapat och våra förutsättningar att leva i det.

Utifrån det perspektivet har vi möjlighet att minska de hinder som står i vägen för att alla ska kunna bli fullt delaktiga i samhällslivet och öka förutsättningarna för alla människors rätt till självständighet och självbestämmande.

År 2000 antog Riksdagen en nationell handlingsplan för handikappolitiken. Det handikappolitiska arbetet ska särskilt inriktas på att:
- identifiera och undanröja hinder för full delaktighet i samhället för människor med funktionshinder,
- förebygga och bekämpa diskriminering mot personer med funktionshinder,
- ge barn, ungdomar och vuxna med funktionshinder förutsättningar för självständighet och självbestämmande.

Ett år senare infördes en lag om att om att enkelt avhjälpta hinder ska undanröjas i lokaler dit allmänheten har tillträde och på allmänna platser. Bristande tillgänglighet är ett av de största hindren för att alla ska kunna delta i samhället som andra. Enkelt avhjälpta hinder skulle vara undanröjda senast år 2010.

Det är fastighetsägarna som har ansvar för att enkla hinder undanröjs. Kommunerna har ansvar att utöva tillsyn över den fysiska tillgängligheten och också via sina Byggnadsnämnder se till att de krav på tillgänglighet som finns idag följs. Ansvaret stannar dock inte där. Det åligger alla att verka för att den nationella handlingsplanen förverkligas.

Den viktigaste prioriteringen är att göra rätt från början. Åtgärder som vidtas i efterhand blir både dyrare och sämre. Det gäller inte minst fysiska hinder. Tyvärr byggs idag byggnader och platser till för allmänheten eller dit allmänheten har tillträde, som inte är fullt tillgängliga. Det finns troligen flera orsaker till detta. Bristande kunskaper och intressekonflikter, dåligt utformade regler och bristfällig uppföljning kan vara några.

Den nationella handlingsplanen finns. En mängd krävande lagstiftning. Trots det är det långt kvar till en vardag där alla kan vara delaktiga och människor inte utestängs. För att komma vidare, öka kunskapen och tydliggöra den politiska målsättningen krävs ytterligare krafttag och engagemang. Både hos fastighets- och byggbranschen, näringsliv och genom politiska beslut på kommunal nivå, i direktiv till myndigheter och i lagstiftning.

Jag tycker att Regeringen skyndsamt ska föreslå Riksdagen ett tillägg i Diskrimineringslagen så att även bristande tillgänglighet ses som diskriminering.