Varför inte dela mer

Enligt SCB var närmare 8 % av Sveriges arbetsföra befolkning drygt 700 000 personer, utan arbete i juli i år.

I en internationell jämförelse sticker vi inte ut på något sätt. Spanien har nästan dubbelt så hög andel arbetslöshet som Sverige. Även Tyskland och Finland har högre medan Danmark och Nederländerna har lägre, knappt hälften så stor som den svenska.

Jämförelser är förstås intressanta. Skillnader kan leda till reflektion och att vi lär av andra. Ibland (alltför ofta) väljs länder och utgångsvärden för få fram resultat att slå varandra i huvudet med i fåniga politiska debatter.

Det är inte mitt syfte i det här inlägget. Jag vill lyfta fram en annan aspekt.

Samtidigt som vi har många arbetslösa som inget hellre vill än arbeta har vi en stor grupp människor som upplever att de går på knäna i sina arbeten, som är tyngda av ett arbetstempo som de inte mår bra av.

Vi måste hela tiden effektivisera, bli bättre, färre människor ska prestera mer och på kortare tid!?

De som har ett arbete hade i juli i genomsnitt 34 sjukskrivningsdagar per år. Strax innan sommaren var nästan 120 000 människor sjukskrivna. Ungefär 24 000 av dessa hade varit sjukskrivna i mer än ett år.

Utan att ha någon konkret vetenskaplig källa att hänvisa till tror jag att en stor del av denna ohälsa har sitt ursprung i de höga produktivitetskraven i arbetslivet och i utanförskapet man lätt kan hamna i när man inte har jobb.

Varför ska människor behöva gå arbetslösa när andra jobbar ihjäl sig. Varför inte dela mer både på resurser och det arbete som behöver göras? Det tror jag vi alla skulle må gott av!